Att inte tackla ensamheten

Det här med att vara ensam hemma, det är ju ingen höjdare! Eftersom
Rickard har praktik och dessutom har en stundande tenta tyckte han
att det var en bra idé att sova över i Linköping för en natt. För
att effektivisera så att säga. Funkar nog så fint för honom, men att
min kväll skulle bli effektiv till på köpet, nej - den gick inte.
Istället sitter jag halvt lealös och vet inte alls vad jag ska ta mig
till.. Var är min ÄLSKLING, kliver han inte in genom dörren snart?
Han som alltid kommer hem med ett stort leende och gör mig lyckligast
i hela världen. Vet jag att han kommer hem, då  kan jag se till att
maten är redo och alla möjliga sysslor blivit avklarade under tiden
fram tills dess. Men nu, nej jag vet inte vad. Total kortslutning,
handlingsförlamning. Det är minsann bra mycket roligare och enklare
att anstränga sig för att göra någon annan glad än bara sig själv!

Egentid i all ära, men för mig är tillsammanstid betydligt bättre,
så tacksam att jag får ha någon som jag får vara vi tillsammans med!