Dagarna går så fort. Signe har redan blivit stor. Hur kan någon
så liten ens verka stor? Det känns lite som om jag har växtvärk,
eller kanske lite växa-ångest. Min lilla plutta. Varje litet
framsteg hon gör är ju helt underbart att få vara en del av, hon
blir starkare i hela kroppen, är med mer, tittar och undersöker.
Samtidigt går det i ett sådant rasande tempo att jag är rädd att
missa något, inte hinna njuta ordentligt, heja på henne, krama
om och finnas där för henne.. Det är märkligt, men nu förstår jag
precis varför mammor oroar sig för sina barn. Man vill verkligen
ge precis allt och tanken på att vara otillräcklig eller inte
vara där när hon behöver mig är väldigt skrämmande. Samtidigt gör
det mig lugn att veta att jag verkligen vill ge henne ALLT. Hon
är ju min prinsessa och all min kärlek har hon, och mer därtill!
Tänk vad omtumlande livet kan vara, spännande och underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar