envist hållit sig kvar. Ibland inger den lite hopp, krymper
ihop så att den nästan inte märks, då tjuter vi av glädje
och kastar oss ut, hittar på roligheter och träffar folk. Men
då smyger den fram igen, nästan direkt, knäpper oss på näsan
och säger tji fick ni. Sedan rosslar och rasslar och snörvlar
vi som aldrig förr igen. Ibland hälsar febern på med. Då
känns det extra livat.. Just nu är det halsarna som har det
värst, de skriker efter te och glass, värme. Signe är rastlös,
hon vill ut och leka. Men näsan och halsen vill inte vara med,
de bara rinner och rasslar och hostar. Så vi stannar inne,
går i ide och ser fram emot bättre tider.. Förhoppningsvis
kommer det snart, för att spendera hela hösten i den här
berg-och-dal-banan har vi inte riktigt lust med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar